Peugeot som peugeot

I bilen hem från jobbet berättade jag för mina pendlarkompisar att vår bil inte gick igenom besiktningen och att det var så stora fel att det inte lönar sig att laga den. De hann skruva lite på sig innan jag lade till att det gällde vår andra bil, inte den de åkte i just då. Sedan berättade jag att vi nog skulle köpa en Peugeot, en kombi.

”Vad är det för Peugeot?” undrade min ena pendlarkompis, som råkar vara en 25-årig kille som kallar sin bil ”lilla gubben” och som köper presenter till den på årsdagen av inköpet.

Här utspelades en viss monolog i mitt huvud. Spontant ville jag nämligen svara ”en gul”, men vis av erfarenheten kände jag på mig att det nog inte var rätt svar på frågan. Att det var en kombi hade jag ju redan sagt, och vad mer kan man rimligen vilja veta om en bil?

”En med dragkrok?” försökte jag. Till svar fick jag samma blick som försäljaren i bilaffären gav oss när vi undrade om han kunde lägga undan bilen till oss till dagen efter.

Behöver jag säga att både maken och jag är omåttligt ointresserade av bilar?

Liten svart lista

Som jag har skrivit tidigare är simning som ren meditation för mig. När jag kliver upp efter sådär 60 simmade längder är all världens bekymmer som bortblåsta, och den processen börjar så fort jag doppar stortån i vattnet. Det finns egentligen bara ett enda problem med simning. Alla andra som är där samtidigt som jag.

Väl i vattnet finns det inte mycket som rubbar mig. Folk som simmar fjärilssim i samma bana som jag och struntar blankt i att de nästan dränker oss andra. Folk som låter sina ungar öva dykning precis där jag simmar. Folk som tappar orienteringen när de simmar ryggsim och liksom simmar diagonala längder. Folk som inte sätter upp sitt långa hår, och inte fattar att de tappar en massa hår i vattnet. Allt detta kan jag hantera. Så länge jag bara får simma kan jag stå ut med en hel del. Det är vägen till vattnet som är det svåra.

Jag brukar byta om snabbt som ögat för att inte hinna reta upp mig onödigt mycket, men ändå kan jag oftast inte låta bli att formulera en svart lista i huvudet. Där finns folk som vrider ur sina badkläder precis där de står vid sitt skåp i omklädningsrummet. Vad gör det att det blir stora pölar på golvet? Gaaaaah! Och folk som rakar benen (och gud vet vad mer) i duschen. Mysigt. Folk som lägger sina dyngsura badkläder på gallerhyllan ovanför handdukskrokarna – med den självklara följden att andra människors handdukar blir blöta.

Förstaplaceringen på min svarta lista går till… (trumvirvel) De som klampar in med skorna på. Vad tänker folk med?! Senast igår såg jag en kvinna med tre barn, där barnen sprang runt och lekte med vinterstövlarna på, i väntan på att mamma (även hon iförd vinterskor) skulle föna färdigt håret. Särskilt roligt var det ju att plaska runt i de där vattenpölarna som de andra personerna på min lista har lämnat efter sig. Härliga leriga skoavtryck blev det.

Å andra sidan kanske det bara är jag som tycker att det är sunt förnuft att ta av sig skorna när man går in i ett utrymme med våtrumsmatta. Simhallen får kanske bli lite mer tydlig med hur de vill ha det helt enkelt!

Arbetsförmedlingen, del 2

Mitt första besök hos arbetsförmedlingen följdes snabbt upp av ett telefonsamtal hem dagen efter. Min första tanke var ”oj, vilken service, de ringer till och med hem”, men man kan säga att jag ändrade mig under samtalets gång.

Scen 2. Telefonsamtal från Kulturarbetsförmedlingen.

af: ”Jag ser att du har skrivit att du har erfarenhet som översättare.”

jag: ”Ja, jag har haft enstaka uppdrag som översättare.”

af: ”Du kan inte ha med det i din sökprofil.”

jag: ???

af: ”Då måste du skriva in dig hos oss på Kulturarbetsförmedlingen.”

jag: ”Okej?”

af: ”Och vi tar bara emot de som har gått översättarutbildning i Stockholm, Göteborg eller Lund. Har du gjort det?”

jag: ”Nej?”

af: ”Då stryker jag dig. Du är givetvis välkommen att söka översättaruppdrag som du hittar själv, men vi förmedlar inga åt dig.”

jag: ???

Hade ingen aning om att det fanns en särskild kulturarbetsförmedling med specifika inträdeskrav. Men å andra sidan har jag inte studerat i Stockholm, Göteborg eller Lund, så vad vet jag om världen?

Fyra favoriter

Laleh: Some die young. Såg aldrig ”Så mycket bättre” och jag gillade inte alls hennes version av Ängeln i rummet, men den här låten fortsätter växa varje gång jag lyssnar på den.

Äkta människor. En riktigt spännande svensk dramaserie som inte enbart handlar om relationer. Det hör inte till vanligheterna på SVT, så bra jobbat! Hörde dessutom att SVT har köpt in Game of Thrones, det ger också plus i kanten.

Varm choklad. Somliga kräver kaffe femton gånger om dagen. Eller latte eller capuccino eller espresso, vad det nu är för skillnad. Det enda jag vill ha är varm choklaaaaaaaaaad. Fast en kopp om dagen räcker.

Vampyrerna i Morganville av Rachel Caine. Fattar inte varför jag fastnar för dessa vampyrböcker hela tiden, egentligen gillar jag inte ens fantasy, men den här bokserien verkar riktigt lovande. Håller på med första boken av 11 utgivna, så vi får se om den håller måttet hela vägen igenom.

Jakten på den försvunne mannen

Maken min har envisats med att bo och jobba på annan ort de senaste tre veckorna. Eftersom man alltid bör ha en positiv inställning kan jag säga att det är bra, för jag har insett att jag kan laga mat själv. Dessutom har jag fått lite starkare armmuskler, eftersom jag har varit tvungen att både skotta snö och bära in ved. Men sen kommer jag inte på en enda sak till som skulle kunna platsa på plussidan. Minussidan är så lång att man skulle behöva scrolla flera varv för att komma till slutet, så den hoppar vi över.

Nåja, eftersom nu Mohamed inte kommer till berget, så tog jag saken i egna händer och åkte dit över helgen. Till den kungliga huvudstaden.

Tydligen kallas man ”lantis” i Stockholm om man är uppvuxen i en mindre stad än just Stockholm. Undrar vad de kallar oss som har mindre än 100 meter till närmaste hästhage, och ser fler rådjur än människor genom fönstret?

Maken har i alla fall lyckats assimilera sig ganska bra till stadslivet efter tre veckor i Stockholm. Han hittar typ överallt. På centralstationen kom en man fram till oss och frågade om vi visste hur man tar sig till Solna. ”Öööh, näe, vi är från Småland”, svarade jag, medan maken fyllde i: ”Det borde vara pendeltåg 35 eller 36.” Eftersom mitt lokalsinne lämnar mycket att önska, är det i och för sig inte så svårt att imponera på mig på det området, men när till och med taxichaufförer stannar till och frågar honom om vägen…? I rulltrappan ställer han sig automatiskt till höger, och på Sergels torg sprang vi på folk som han jobbar med. Det är tur att han kommer hem snart, annars är det bara en tidsfråga innan han börjar springa till tunnelbanan, och föreslå att vi ska ”eta reker” till lunch.

Om fyra dagar, sex timmar och femton minuter är han hemma för gott. But who’s counting?

Arbetsförmedlingen, del 1

Vill du ge bort en upplevelse som present till en vän? Något som skakar om och blir ett minne för livet? Då har jag ett utmärkt förslag. Skicka personen till arbetsförmedlingen! Mitt senaste besök hos denna myndighet var i december, och det var sannerligen något att minnas! När jag skaffade mitt extraknäck på biblioteket (på egen hand) blev jag avanmäld hos dem. Undrar om min personliga arbetsförmedlare kommer att sakna mig?

Scen 1. Inskrivning. Arbetsförmedlaren går igenom min sökprofil med mig. Jag har själv fyllt i den hemifrån.

af: ”Så du har erfarenhet av översättning mellan tyska och svenska?”

jag: ”Japp.”

af: (ändrar till ”Tyska och Svenska”)

jag: ”Hmm, varför ändrar du till stor bokstav?”

af: ”Det ser bättre ut så.”

jag: ”Men språk skrivs med liten bokstav.”

af: ”Jo, men man kan skriva så för att det ska synas bättre.”

jag: ”Men det är inte korrekt. Det svenska språket är ju mitt jobb så att säga.”

af: ”Och jag jobbar med marknadsföring, och nu vill jag hjälpa dig att sticka ut.”

jag: ”Men ingen anställer en översättare som inte kan skriva korrekt svenska.”

af: (suckar djupt och ändrar tillbaka till liten bokstav)

En gång sökte jag faktiskt jobb som arbetsförmedlare, men blev inte ens kallad till intervju. Kanske lika bra det. Jag skulle nämligen aldrig kunna komma på dessa magnifika marknadsföringsknep!