Omväxling förnöjer

Det blev lite tröttsamt att sitta hemma och lipa, så idag åkte jag till jobbet.

Eleverna berättade att de hade suttit framför teven i cafeterian på tisdagsmorgonen och sett min kraschade bil på nyheterna. Sedan hade de stövlat in till rektorn och krävt att hon skulle ta reda på varför jag inte hade dykt upp till lektionen.

Så istället för att sitta hemma och lipa idag var jag istället på jobbet och gjorde samma sak. Omväxling ska vara bra, sägs det.

Annonser

Bäst hittills

Förra helgen läste jag ut en bok som helt klart är den bästa jag har läst hittills i år. En tid för mirakel heter den och är skriven av Karen Thompson Walker.

Jordens rotation har saktat ner. Dagarna och nätterna blir allt längre och jordens tyngdkraft allt starkare. Fåglarna flyger vilse och vetet vissnar i brist på sol. Vi får följa en 11-årig flicka och de vardagliga bekymmer som hon fortfarande har, oavsett om jorden håller på att gå under eller inte. Mycket läsvärd! Tack till Linda som tipsade om den på sin blogg.

Det här är ännu en bok som inte har fått ett så fint omslag som den förtjänar. Hade jag inte medvetet letat efter boken på biblioteket hade jag aldrig lockats plocka upp den här.

IMAG1395

Utgiven på Norstedts förlag.

Silvertejp?

Idag var vi och hälsade på min bil på skroten där den bor just nu i väntan på dom från försäkringsbolaget. Jag kommer förmodligen aldrig mer att äga en Fiat Punto, men jag är ändå imponerad över att den tålde så mycket stryk. Kupén är ju till synes opåverkad av kollisionen, om man bortser från blinkerspaken som har lossnat (vilket är ett litet mysterium i sig).

På bilden ser man förresten mina skoavtryck från när jag i panik svängde runt på sätet och sparkade upp dörren med båda fötterna. En bit av sidoplåten där fram hade blockerat den.

P1040448

Framtill ser bilen numera ut så här. Ska bli spännande att se vad försäkringsbolaget säger. Kanske kan man laga den provisoriskt med silvertejp?

P1040468

Inte så kaxig

Kör bil till jobbet. På 100-sträckan bestämmer sig en mötande bil att svänga vänster och noterar inte mig. Jag tvärnitar, försöker parera samtidigt som jag inser att det kommer att smälla och att jag inte har någon som helst makt över hur det kommer att gå.

Snälla människor pratar lugnande med mig. Brandkåren kommer och fixerar min nacke. Ambulanspersonalen kommer ett par minuter senare, spänner fast mig på en bräda och kör iväg med mig.

På akuten klipper de sönder mina kläder. Blir undersökt och klämd på. Utfrågad av polisen. Röntgad från alla håll och kanter.

Slutligen blir jag hemsläppt. Full med blåmärken och stel i rygg och nacke, men i övrigt oskadd. Åtminstone fysiskt.

Just nu är jag inte så kaxig, utan full av vördnad för livet. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig att min dag skulle se ut när jag åt min gröt i morse.