Inget varar för evigt

För en vecka sedan:

Hittade fårskinnstofflor på rea, perfekt för våra dragiga golv. Fick gräva långt ner i korgen för att hitta det sista paret i storlek 38. Mycket nöjd och har tagit på mig dem så fort tagit av mig ytterskorna här hemma.

Idag:

Upptäckte för sent att hunden hade bajsat inne för första gången sedan han var valp. Det går inte att skrubba bort utkletat hundbajs från fårskinnssulor, bara så ni vet.

Fritt fram för hatet?

Det är melodifestivaltider och hela debatten kring ”näthatet” verkar vara helt bortglömd. Twitter svämmar över av förmodat vuxna människor som tycker det är helt okej att klanka ner på exakt allt de medverkande säger, gör eller har på sig.

Jag förstår att det är tradition i vissa hushåll att trots uttalat ointresse plåga sig igenom alla deltävlingar bara för att sitta och håna allt som händer i tv-rutan. Det verkar ju…kul?

På DNs webbsida sitter två journalister och livechattar (läs: hånar allt) genom hela sändningarna. Why?! Är det detta som är kritiskt journalistiskt arbete? Igår konstaterade de att ”Linda Bengtzing slogs ut av en blå korsett”. Och i en uppföljande artikel: ”Ellinore Holmers sömnpiller till ballad knep den andra Andra chansen-platsen före en superproffsig Linda Bengtzing.” Av detta lär vi oss alltså att

1. Svenska folket baserade sitt röstande på artisternas klädval.

2. Det spelar ingen roll om Linda Bengtzings låt var bra eller ej, för hon är ju ett proffs och borde därmed ha gått vidare. (Alla andra ställer förmodligen upp ideellt, eller?)

Jag gillar melodifestivalen. Jag älskar konceptet att vem som helst kan skriva ett bidrag till tävlingen och att folket numera får vara med och välja ut de tio som går till final. Alternativet är att en jury väljer ut en dansbandslåt, en poplåt, en gammelschlager, en ballad, en låt med folkmusikinfluenser osv. och dit vill jag absolut inte igen. Då står jag hellre ut med några minuters falsksång då och då under deltävlingarna.

Däremot gillar jag inte sport. Jag har inte sett ens en glimt av OS-sändningarna. Under hockeyfinalen idag gick jag till simhallen och njöt av lite extra utrymme i bassängen. Inte sjutton satt jag på Twitter och kräkte ur mig hur tråkigt OS är, vilken konstig dialekt kommentatorn har och vilka fula kläder spelarna har.

Kortvarig lycka

Var övertygad om att jag hade missat deadline för en av de tre (why?!) kurser jag läser den här terminen. Loggar in och blir lättad när jag upptäcker att uppgiften inte ska vara inne förrän den sextonde februari. Skönt. Om det inte vore för att den sextonde februari är IDAG! Vad sjutton hände egentligen? Var det inte januari alldeles nyss?

Nu vet jag i alla fall vad jag ska ägna min dag åt – titta på film och sen börja med uppgiften framåt åttatiden ikväll, så klart. Ha en skön söndag, hörrni!