Att säga hejdå

I fredags dog vår femtonåriga katt. Hon hade varit sjuk länge och vi har kunnat förbereda oss på detta i flera månader. Men ändå är det så otroligt svårt att släppa taget och säga hejdå för alltid.

Fram till för ett par veckor sedan ville jag aldrig läsa blogginlägg eller lyssna på historier som handlade om att avliva ett husdjur. Jag antar att det är ganska lätt att drabbas av en slags händer-aldrig-mig-mentalitet. Sedan hände det mig ändå, och då hade jag svårt att hitta bra information om hur det hela går till. Av den anledningen kommer detta att bli ett tämligen långt inlägg om hur man vet att det är dags, hur det går till och hur det var (och fortfarande är) för oss efteråt.

Katten Selma

Både maken och jag är uppvuxna med husdjur, både hundar och katter. När vi träffades för sådär femton år sedan hade vi båda levt i flera år utan katt. Så bland det första vi gjorde som nyblivet par var att gå till katthemmet för att välja ut en katt.

I en inhägnad med kattungar i olika åldrar fanns den svarta katten Selma, då tre månader gammal. Så fort vi klev in genom grinden satte hon sig nedanför makens fötter, stirrade uppfordrande på honom och krävde att få bli upplyft. Väl uppe i famnen började hon snutta på hans tröja, samtidigt som hon spann och trampade med tassarna. Vi hade aldrig något val, utan var tvungna att ta med henne hem till makens lägenhet.

Selma visade sig vara en oerhört social och ”pratig” katt som alltid var uppmärksam på vad vi gjorde och gärna ville vara med. Hon hade en massa små egenheter och var helt enkelt en mycket speciell katt som tog sitt jobb som sällskapsdjur på stort allvar.

Tyvärr var hon också en sjukdomsdrabbad katt och vi har minst sagt fått valuta för kattförsäkringen genom åren. Ringorm, känslig mage, urinvägsinfektioner, någon slags hudutslag, pälsavfall, öroninflammationer, polyper i örongångarna och så slutligen njurproblem.

Sjuk

När Selma hade fyllt femton i oktober tog jag henne till djursjukhuset eftersom hon luktade så illa från öronen. Veterinären hittade inget fel på dem, men föreslog en särskild hälsokontroll för äldre katter. Den visade att Selma hade långt gångna njurproblem, vilket är mycket vanligt i hennes ålder. Vi gick över till medicinskt kattfoder och lyckades stabilisera sjukdomsförloppet en tid. Redan från början var veterinären dock tydlig med att tillståndet inte gick att bota och att Selma inte hade långt kvar att leva. I början av mars hade hennes njurvärden stigit till det dubbla mot de redan dåliga värdena vid den första kontrollen. Hon var uttorkad, hade högt blodtryck, dålig reaktion i pupillerna och hon hade gått ner från 4,5 till knappt 3 kg på bara några månader.

Hemma ville hon bara ligga i sin säng. Vi fick bära henne till matskålen, vattenskålen och kattlådan. När vi satte ner henne hade hon uppenbara svårigheter att hålla balansen och när hon försökte gå släpade ena bakbenet efter. Det fanns inte särskilt mycket katt kvar i kroppen och vi visste att det var dags.

Sista dagen

På morgonen den sista dagen gick vi ut en runda i vårsolen och Selma fick sitta innanför husses jacka och värma sig. Sedan åkte vi till djursjukhuset. Jag bar in henne i famnen och efter att ha betalat fick vi komma in i ett rum meddetsamma. De hade förberett med tända ljus och lagt en filt på undersökningsbordet. En sköterska kom in och berättade vad de skulle göra. Hon gav Selma en spruta med lugnande och smärtstillande och sedan fick vi hålla henne i famnen igen.

Efter en kvart kom en veterinär som hade träffat Selma vid tidigare besök. Hon gav henne en spruta med avlivningsvätska i buken, sa att det kunde ta från fem till tjugo minuter, sedan lämnade hon oss i fred. Jag satt med katten i famnen och kände hur hennes andetag kom allt mer sällan. Veterinären kom tillbaka och konstaterade att Selma var medvetslös, men att hjärtat fortfarande slog. Hon gav oss alternativet att ge en dos rakt in i cirkulationssystemet, eller att vänta lite till. Vi valde att vänta. En kort stund senare drog Selma ett sista ljudligt andetag och sedan var hon borta.

Både jag och maken grät hejdlöst när vi satte oss ner och tog beslutet att boka tid för avlivning. Jag grät mig igenom samtalet till djursjukhuset. De sista dagarna turades vi om att ligga bredvid Selma och säga hejdå. Och gråta. Jag grät när vi kom fram till djursjukhuset och genom hela proceduren, ända tills jag förstod att hon var borta. Då var det nästan som en lättnad, det var liksom över.

Vi valde att inte ta hem kroppen, utan lämnade kvar henne för kremering utan att få tillbaka askan.

Efteråt

De första dagarna brottades jag med en hel del skuldkänslor. Mitt förnuft sa mig att det var min skyldighet som matte att se till att Selma fick ett smärtfritt avslut, men en annan del av mig undrade om hon inte hade kunnat få åtminstone ett par veckor till, och vem är jag att bestämma när någon ska dö? Nu har förnuftet tagit överhanden igen och jag vet att det var rätt beslut att ta, ibland tycker jag till och med att vi väntade för länge.

Vi har fortfarande en katt och en hund kvar, men det är så tydligt att det saknas en närvaro här hemma. Selma var ganska liten mot slutet, men gud vilket stort hål hon lämnar efter sig.

CAM02360

Annonser

En tanke på “Att säga hejdå

  1. Lille kissen. Jag förstår hur det känns. Vi har varit tvungna att både ta bort kissar och haft de som fått dö hemma. Gråter fortfarande över det ibland, ”trots” att det var två år och tio år sen som favvosarna försvann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s