Posthypokondri

Idag var jag hos en öra-näsa-hals-specialist och kollade upp mina stämband som har gått ut i strejk sådär en dag i veckan det senaste halvåret. I väntan på besöket har jag i flera veckors tid naturligtvis googlat och kommit fram till att det förmodligen är knutor eller polyper på stämbanden. Jag har kollat upp hur operationen går till för att ta bort dem, hur länge man behöver vara sjukskriven etc. Det är ju lika bra att ta ut allt ont i förskott, liksom.

Så efter undersökningen säger läkaren att allt ser fint ut och i nästa andetag lägger han till. ”Jag ser inga tecken på cancer.”

Whaaat?! Cancer har jag inte ens oroat mig för! Så nu är jag lite orolig för det i efterhand, trots att jag vet att allt är bra. Inte nog med att jag har en släng av hypokondri, nu har jag nog post-hypokondri också, om det ens existerar.

Hesheten förklarade läkaren med att jag försöker använda mina stämband utöver deras kapacitet (såg framför mig någon som står framför idoljuryn och absolut inte kan sjunga) och eftersom det är besvärligt att vara utan röst en dag i veckan som lärare, fick jag en remiss till en logoped.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s