Det här kan bli en lång vinter

I fikarummet står tv:n på och majoriteten av kollegorna är fullt fokuserade på vad som händer på skärmen. Jag sällar mig till de två personer som sitter längst bak i lokalen och vars hållning indikerar att de inte är särskilt intresserade av skidsport.

kollega 1: Usch vad det snöar på dem.

kollega 2: Fast man får väl utgå från att skidåkare gillar snö.

kollega 1: Är det Vasaloppet eller?

jag: Näe, Vasaloppet är alltid en söndag, så det kan det inte vara.

kollega 2: Jag tyckte nån sa att det var skid-VM.

jag: Aha. Åker de bara längdskidor eller är det slalom och… (försöker komma på nån annan skidsport) sånt också?

kollega 2: Jag tror slalom och skidskytte har egna VM, så nu är det nog bara längdskidor. Skidskyttet kommer i mars.

kollega 1: Det här kan bli en lång vinter.

jag och kollega 2: (suckar instämmande)

Hållbart

Underligt det där med hur hållbarheten efter bästföredatum för vissa livsmedel har förbättrats avsevärt genom åren.

Jag menar, när jag fortfarande bodde under mina föräldrars tak blev alla livsmedel oätliga vid midnatt just på bästföredatumet. När jag flyttade hemifrån och började handla – och betala – min egen mat blev hållbarheten genast mycket bättre.  Idag när jag dessutom bor två mil ifrån närmaste livsmedelsbutik kan vissa varor vara dugliga nästan en vecka efter.

Fantastiskt hur utvecklingen har gått framåt!

image

Hej, minns du mig?

Tänk dig att du hade en riktigt nära vän en gång i tiden. Ni klickade från dag ett och hade daglig kontakt i flera år. Men så ändrades livet och ni bodde inte längre i samma stad. Faktiskt inte ens i samma land. Facebook var inte uppfunnet än, knappt ens sms. Ni tappar kontakten eftersom ni aldrig ses. Tiden går och då och då stöter du på saker som får dig att sakna din vän och du tänker att du borde återuppta kontakten. Men det gör du inte.

Tjugo år senare ringer det på dörren. Där står din vän och säger ”Hej, minns du mig?”.

Låter det som en scen ur en film? Detta hände mig i tisdags. Fast jag var den som ringde på dörren.

Jag befann mig i Hannover, Tyskland, där jag pluggade för många, många år sedan. Inför resan stod jag i valet och kvalet huruvida jag skulle söka upp min saknade vän när jag ändå var där. Svaret blev nej. Man kan faktiskt inte bara dyka upp sådär. Tänk om han inte alls vill ha kontakt? Och vad är det för mening? 

Väl på plats stötte jag ihop med en gemensam bekant på stan – en som är mycket bättre på att hålla kontakt. ”Innan du lämnar Hannover måste du faktiskt göra det här”, sa han och drog med mig ut till ett radhusområde i utkanten av stan. Så stod jag snart med smått darriga knän utanför en dörr och ringde på.

I hans ansikte kunde jag avläsa förvirring, som övergick i förvåning, som övergick i det-här-kan-inte-vara-sant, som övergick i strålande glädje. Det visade sig att tjugo år lika gärna hade kunnat vara två dagar och när vi slog oss ner vid hans köksbord kändes det som om vi bara fortsatte en konversation vi hade när vi sågs senast. Efter ett par timmar var han tvungen att åka iväg, men det var ändå så värt det! Kanske håller vi kontakten nu, kanske inte. Kanske kommer jag och ringer på om tjugo år igen.

IMG_20150218_154453

Kallskrouna

I helgen fick jag tillfälle att visa maken min ”födelseort” Karlskrona.

Eftersom jag redan vid födseln var ett så komplicerat barn*, föddes jag inte på närmaste BB, utan nio mil hemifrån på länssjukhuset i Karlskrona. Och då jag liksom många andra barn hade ett visst behov att känna mig lite märkvärdig upplyste jag ofta nya bekantskaper om att ”Jag bor här, men är född i Kallskrouna” (tänk bred västblekingsk dialekt), trots att jag bara befunnit mig där den vecka mamma fick vara kvar på BB.

Fördelarna med Karlskrona är att staden är jättefin med vackra gamla fasader och havsutsikt nästan överallt. Nackdelen är att det blåser. Kallt. Alltid.

Det maken uppskattade mest var promenaden till örlogshamnen. Försvarsmaktens övertydliga skyltning förbjuder mig dock att fotografera, avbilda, mäta (?) eller ens beskriva något innanför deras område, så tja, jag kan tyvärr inte tala om vad vi såg där, men maken blev lite exalterad.

Vi hälsade i alla fall på Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan.

20150207_130818

Åsynen av den här bilen fick mig att inse att min egen bil kanske inte är smutsigast i landet.

bil

Om vi ska byta ytterdörr någon gång vill jag ha en sån här.

port

På hemvägen stannade vi till för en promenad i Brunnsparken i Ronneby och beundrade detta ”konstverk” i japanska trädgården.

konst

* Nummer tre i syskonskaran där pappas blod var Rh+ och mammas Rh-, vilket var livsfarligt på den tiden.

Klädval vi minns (och vill glömma)

Visst händer det att du anländer till någon typ av tillställning och redan efter ett par minuter får en känsla av att valet av klädsel kanske inte var mitt i prick? Kanske löser du det hela genom att slappna av och intala dig att ingen annan egentligen bryr sig så mycket om din utstyrsel, utan mest är glad för att du kom.

Tänk då hur det blir när du dyker upp på en släktmiddag iklädd en fin tunika du köpte i Danmark. Den hade ett snyggt mönster med några spretiga blad och eftersom den både var snygg, skön och billig köpte du en av varje färg. Efter en halvtimme har tre släktingar, oberoende av varandra, dragit dig åt sidan och undrat varför du går omkring och gör reklam för marijuana. Det finns faktiskt barn här!

Eller när du som tjugoettåring pluggar historia i Tyskland och hittar en fin tröja med ett tryck av svart-vitt inkamönster på Karstadt. Den finns i rött, grönt och blått, men rött är ju din favoritfärg. Du åker strax därefter på utflykt till före detta koncentrationslägret Neuengamme för att tillsammans med dina klasskamrater och hundratals andra människor, varav många före detta fångar, delta i 50-årsjubileet av lägrets befriande. Naturligtvis tar du på dig den fina tröjan du köpte häromdagen.

tröja

Om något av detta mot förmodan skulle hända dig, kom då ihåg detta: Det går fint att vända ut och in på klädesplagg!

Tidigt Instagramfilter

Tänk er lyckan bland gymnasietreorna när jag klev in i klassrummet och deklarerade att vi skulle se på film. Tänk er besvikelsen, för att inte säga traumat, när de insåg att filmatiseringen av Doktor Glas inte var nygjord, utan sjuttio år gammal – och därmed svart-vit.

”Men hörrni”, försökte jag peppa, ”det är en helt vanlig film, bara utan färg. Om det hjälper kan ni tänka er att någon har lagt ett Instagramfilter på hela filmen. Det var tydligen jättepopulärt på 40-talet.”

Det hjälpte inte.

drglas