Trots att jag fick sitta tio minuter i väntrummet hälsade jag med ett glatt leende när det så småningom blev min tur att få komma in på mottagningsrummet.
”Men oj, vad pigg och glad du var då!” svarade tandläkaren, som jag aldrig hade träffat förut.
Och efter att ha gått igenom de obligatoriska frågorna om allergier, mediciner och tobaksvanor tillade hon:
”Du verkar vara en sån där som vaknar med ett leende på läpparna varje morgon!”
Eeh… alltså… Ingen som har känt mig längre än en kvart skulle någonsin ange glad, positiv eller utåtriktad som mina mest framhävande karaktärsdrag. Den enda rimliga slutsatsen är därför att hennes uttalande inte säger så mycket om mig, utan mer om hennes övriga klientel. Jag, menar, vad är det egentligen för surpuppor som kliver över hennes tröskel varje dag? Borde man inte visa sig åtminstone hjälpligt vänligt sinnad inför en främling som strax därpå ska peta runt med vassa föremål i ens mun? Jag vågar åtminstone inte chansa!
fortsättning följer... 
Lite som på restaurang. Är astrevlig mot personalen för att vara säker på att maten inte innehåller presenter. Och en tandläkare har ju verkligen resurserna att plåga en helt efter instruktioner så.. Jag håller mig till den trevliga sidan där med.
Och frisörer! Tänk vad de skulle kunna ställa till med! Undrar om människor med serviceyrken är medvetna om vilken makt de har?
Ibland tror jag definitivt att de vet… Men det säger jag inte högt, förstås.
Nä tandläkaren hade jag inte vågat mucka med. Även om jag inte hyser nån större skräck för dem (förutom vid betalningen).
Försöker alltid vara trevlig mot både kassörskor, vårdpersonal o försäkringskassan. Inget vidare tacksamt jobb nåt av det, man får rätt mycket skit ändå. Dock accepterar jag inte att bli behandlad fel. Då lägger jag ner trevligheten.
Fast inte i min yrkesroll dock. Det ska mycket till innan jag blir otrevlig mot nån av mina patienter.