Jag vann kriget

Ska bara in till stan för att köpa något på apoteket och på ICA. Får syn på mig själv i hallspegeln på väg ut och det tar tvärstopp.

”De där shortsen håller inte in magen så bra, dessutom är mina ben för bleka. Jag borde byta till något annat.”

Och:

”Den där t-shirten har ju väldigt korta ärmar, vill jag verkligen visa mina fula armar sådär? Kan jag dölja det med en kofta?”

Jag tar av mig skorna och går för att byta kläder. Provar alla byxor jag har, men inga får mig att känna mig bekvämare. Drar på mig en svart kofta, för som alla vet blir man helt osynlig i svart.

Jag hinner göra ganska många klädbyten innan jag stannar upp och tänker klart. Vad sjutton håller jag på med? Sedan när är det viktigt för mig att se snygg ut på ICA? Det är ingen modellfotografering jag ska iväg på, och jag ska inte ställa mig på scen. Jag har ingen som helst skyldighet att se bra ut – inte ens så bra som möjligt. Mina ben fungerar jättebra att gå och cykla med, de kan till och med springa korta sträckor, trots att de är bleka. Och armarna är verkligen funktionella när det gäller att sträcka sig efter saker och att bära och lyfta. De duger hur bra som helst! Varför ska jag dölja dem med en kofta?

Till sist åker jag iväg iklädd det jag hade tänkt från början; shorts och t-shirt. Ingen stannar för att stirra och peka, och jag blir inte heller utslängd från ICA. Däremot upptäcker jag snart att jag har överskattat temperaturen. Solskenet till trots blåser det kalla vindar och jag fryser om mina bara armar – men det är det värt, för jag har vunnit kriget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s