Är du Astrid Lindgren?

Vad är det med författare som envisas med att läsa in sina egna böcker? Eller snarare, hur kommer det sig att så få författare kan läsa med inlevelse? Det är ju de själva som har skrivit historien och borde följaktligen veta exakt hur karaktärerna är tänkta att låta. Sigge Eklund är ett utmärkt exempel på en författare som borde ha lämnat över uppgiften till någon annan. In i labyrinten var visserligen tillräckligt intressant för att jag skulle ta mig igenom den ändå, men en inläsare med mindre monoton röst hade gjort lyssningen till en mycket mer angenäm upplevelse.

Senast försökte jag lyssna på Inte riktigt enligt plan, såväl skriven som inläst av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg. Jag gav upp efter ett par kapitel.

När en förläggare (för jag förmodar att förlaget bestämmer) står inför valet av inläsare bör denna fråga ställas: Har författaren Astrid Lindgren-röst? Inte? Låt då en skådespelare göra jobbet!

 

Karin & Carin

Har kommit till en punkt då jag måste sluta hävda att jag inte läser deckare och istället ge ett bra boktips ur sagda genre. Någon gång i slutet av juli läste jag Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen. Den visade sig vara en del i en serie och tja… då var det kört. Följaktligen har jag plöjt sju deckare av denna författare sedan dess. Jag tycker att hon gör intressanta personporträtt, låter karaktärerna i ramberättelsen utvecklas under årens lopp och presenterar lagom bestialiska mord. Jag har läst enstaka svenska författare ur samma genre, men Carin gör det här så mycket bättre enligt mig.

Nästa tips är Karin Wahlberg, som tydligen skriver deckare i vanliga fall, men den enda bok jag har läst av henne är Än finns det hopp, en historisk roman. Och en utmärkt sådan! Den utspelar sig år 1953 när Coca-cola var nykommet, läkarbesök kostade tre enkronor och en person kunde försörja sin familj på att jobba som busschaufför. Moral var samhällets grundpelare och man skulle veta sin plats och absolut inte göra sig märkvärdig. Det var också en tid då två epidemier härjade samtidigt: salmonella och polio.

Jag älskar allt med den här boken: personerna, 50-talsmiljön (inklusive maten, kläderna och bilarna), det makliga tempot i handlingen, den rigorösa researchen och det tidstypiska språket i replikerna. Läs!

CAM04197

Nummer trettio

Hittills det här året har jag läst/lyssnat på trettio böcker. Och hur många har jag recenserat eller ens nämnt här? Eh… två. Skärpning!

Senaste bytet är Kristin Emilssons roman med den utmärkta titeln Äta kakan och ha den kvar. Den handlar om en medelklasskvinna med fyrtioårskris som plötsligt får sparken från sitt projektledarjobb. Av olika anledningar kommer hon sig aldrig för att berätta detta för sin familj, utan tar istället tillfället i akt att börja leva ett hemligt liv på dagarna när alla tror att hon jobbar.

plus: Den är småtrevlig och har ett bra flyt, både vad gäller språket och handlingen, vilket gör att den är svår att lägga ifrån sig. Huvudpersonen är ju ute på för henne helt okänd mark och man vill gärna veta vad hon ska göra och hur hon ska reagera härnäst. Det här verkar vara författarens debutroman och jag hoppas att hon skriver fler i samma genre!

minus: Lite väl många sammanträffanden mot slutet.

(övrigt: Det heter ”ett styng av avundsjuka”. Inte stygn. Förstår inte hur det kunde passera obemärkt ända till pocketversionen.)

CAM03803

 

Något som fattas

(Nedanstående inlägg innehåller citat ur Game of Thrones som ännu inte visats på tv. De avslöjar dock inget som är avgörande för handlingen, så du kan lugnt läsa vidare även om du lider av spoilerfobi.)

Är det bara jag, eller finns det ett visst mått av humor i de här böckerna som gått helt förlorad i tv-serien?

image

Citat:
”Kan ni lära mig ändra utseende? ”
”Om du önskar.” Han vred hennes huvud åt sidan. ”Blås upp kinderna och stick ut tungan. ”
Arya blåste upp kinderna och stack ut tungan.
”Så där. Ditt utseende är förändrat.”

”Jag är inte Cersei. Jag har skägg och hon har bröst. Om du ändå inte kan skilja oss åt, farbror, så kan du räkna händerna. Cersei har två.”

Nyläst

Har just lyssnat klart på Besökaren, skriven av Dag Öhrlund och inläst av Stefan Sauk. Vilken otroligt bra uppläsare han är! Eller snarare – vilken bra skådespelare han är, för han spelade verkligen varenda karaktär med fantastisk inlevelse i replikerna.

Tyvärr var Sauk själva behållningen med den här boken. Visst är det en fungerande historia med delvis trovärdiga karaktärer, men det finns två saker som förstör det hela för mig:

För det första är den full av klichéer. Eller vad sägs om en butter och smygrasistisk kommissarie som får ett mord på halsen när han bara har några dagar kvar till pensionen? Kanske inte så nytänkande.

För det andra är genusbalansen katastrofal. Kvinnliga karaktärer:

* tjatig (men snygg) fru som kräver att mannen ska ta ansvar hemma

* krävande (och snygg) älskarinna som visar sig vara psykopat

* präktig vuxen dotter som alltid blir överlycklig när pappa författaren ringer

* undergiven svärmor som är helt beroende av svärfar

* våldtäktsoffer utan egna repliker

 

Exempel på manliga karaktärer:

* butter, men klipsk kommissarie

* alla hans poliskollegor

* författare vars böcker säljer bra

* förläggare som byggt upp ett framgångsrikt förlag från noll

* svärfar med starka åsikter

* bror med eget (framgångsrikt) företag

Ser ni mönstret? Är du student och håller på med en jämförande analys i genusperspektiv inom litteraturvetenskap, är det här ett lysande material att jobba med.

 

 

Den som ser ut som Hungerspelen

Divergent av Veronica Roth kom ut redan 2012, men ändå hade jag totalt missat den ända tills jag åt lunch med en fd bibliotekariekollega för ett tag sedan. Hon hade precis påbörjat del tre i serien och delade glatt med sig av sin lyriskhet. Jag har kanske sett boken i hyllorna, men gått förbi den i tron att den faktiskt var Hungerspelen (som jag så klart har läst).

Så hade jag missat något då? Ja! Det här är precis min typ av bok! Den fastnar från sida ett och är tämligen svår att släppa ifrån sig efter det. Liksom Hungerspelen utspelar den sig i en dystopisk framtid i USA med en självständig och intelligent ung kvinna i huvudrollen. Men där slutar egentligen likheterna. Att avfärda Divergent som en kopia på Hungerspelen är som att läsa en enda kriminalroman och sedan anklaga varenda deckarförfattare för plagiat.

1456721_10151855038016943_372347609_n

Tomten är väl läskunnig?

När jag kollar på boktipsen på Gomorron Sverige (reprisen, så dags sover jag om jag inte är på jobbet) blir jag oftast sugen på att läsa minst hälften av böckerna som presenteras. Likadant när jag läser bokbloggar eller råkar gå in i en bokhandel. Jag är helt enkelt ganska lättköpt när det gäller böcker, och min potentiella läslista är i teorin kilometerlång. Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg vad de heter när jag väl har utrymme för en ny bok i min hand.

På sistone har jag försökt skriva ner böcker jag vill läsa för att de inte ska försvinna helt ur mitt medvetande, och idag kollade jag den senaste listan för att se om det finns något jag kan önska mig i julklapp sådär i sista stund.

Skärmklipp2Jag menar, om Jultomten kan tyda femåringars krumelurer så det borde väl inte det här vara något problem, eller?