Slut på vänskapen

Fick ett mejl av ”mina vänner på Netflix” som tyckte det var sorgligt att se mig gå. Men tja… vad kan jag säga? Ni hör aldrig av er och ni vill aldrig hitta på nåt kul. När tog vi senast en fika tillsammans, liksom?

Och så är det ju det där med kommunikationssvårigheterna. När vi inte ens lägger samma innebörd i ordet ”gratis”, då är det som upplagt för missförstånd och sura miner.

netflixJPG

Så förlåt om jag är hård, men jag står fast vid mitt beslut, trots att ni blir ledsna.

Tänk om…

Alla förfasar sig över vad som skulle hända om Ryssland vinner, men jag är mer bekymrad över vad som händer om Island vinner. Jag menar, finns det ens tillräckligt många hotellrum till alla delegationer, journalister och fans, eller kommer de att få hyra in sig hos lokala islänningar?

En sak vet jag i alla fall. Om Polen vinner visas det ingen ESC på den här teven nästa år.

 

Fritt fram för hatet?

Det är melodifestivaltider och hela debatten kring ”näthatet” verkar vara helt bortglömd. Twitter svämmar över av förmodat vuxna människor som tycker det är helt okej att klanka ner på exakt allt de medverkande säger, gör eller har på sig.

Jag förstår att det är tradition i vissa hushåll att trots uttalat ointresse plåga sig igenom alla deltävlingar bara för att sitta och håna allt som händer i tv-rutan. Det verkar ju…kul?

På DNs webbsida sitter två journalister och livechattar (läs: hånar allt) genom hela sändningarna. Why?! Är det detta som är kritiskt journalistiskt arbete? Igår konstaterade de att ”Linda Bengtzing slogs ut av en blå korsett”. Och i en uppföljande artikel: ”Ellinore Holmers sömnpiller till ballad knep den andra Andra chansen-platsen före en superproffsig Linda Bengtzing.” Av detta lär vi oss alltså att

1. Svenska folket baserade sitt röstande på artisternas klädval.

2. Det spelar ingen roll om Linda Bengtzings låt var bra eller ej, för hon är ju ett proffs och borde därmed ha gått vidare. (Alla andra ställer förmodligen upp ideellt, eller?)

Jag gillar melodifestivalen. Jag älskar konceptet att vem som helst kan skriva ett bidrag till tävlingen och att folket numera får vara med och välja ut de tio som går till final. Alternativet är att en jury väljer ut en dansbandslåt, en poplåt, en gammelschlager, en ballad, en låt med folkmusikinfluenser osv. och dit vill jag absolut inte igen. Då står jag hellre ut med några minuters falsksång då och då under deltävlingarna.

Däremot gillar jag inte sport. Jag har inte sett ens en glimt av OS-sändningarna. Under hockeyfinalen idag gick jag till simhallen och njöt av lite extra utrymme i bassängen. Inte sjutton satt jag på Twitter och kräkte ur mig hur tråkigt OS är, vilken konstig dialekt kommentatorn har och vilka fula kläder spelarna har.

Modersfiguren, flickvännen och bitchen

Såg just första avsnittet av Almost Human. Den utspelar sig i någon slags dystopisk framtid där polisen har cyborgs till sin hjälp. Huvudpersonen är en man. Alla hans närmaste kollegor är män. Alla cyborgs är män. Personen som lagar cyborgs är en man. Personen som försöker få huvudpersonen att återuppleva plågsamma minnen är… en man.

Ett tag tänker jag att det finns ett syfte med avsaknaden av kvinnor – det är ju ett framtidsdrama, så kvinnorna kanske har dött ut? Men så verkar det inte vara.

Det finns två kvinnor med minst en replik. Den ena är huvudpersonens chef, som likt en mor först försöker uppfostra honom att följa reglerna, och sedan tröstar honom när det är lite synd om honom mot slutet av avsnittet. Den andra är en mystisk flickvän – med en enda replik – som mot slutet dessutom visar sig vara en lying bitch. En kvinna fick också äran att spela en polis som jagar ifatt och håller fast en viktig brottsling, men den rollen krävde visst ingen replik. Ibland skymtar det förbi en kvinnlig statist, men jag tror inte att jag ens såg två kvinnor i samma bildruta under hela avsnittet.

Det händer att jag uppskattar filmer och tv-serier trots att de inte klarar ett enkelt Bechdeltest, men det här var banne mig pinsamt!

En timme på sjuttio minuter

Har en gratis provmånad på tv4-premium. Igår såg jag Spårlöst, som jag alltid missar när det sänds på söndagar. Varje gång programmet buffrade spelade jag Subway Surf på mobilen och innan den adopterade unge mannen hade återfunnit sin biologiska mamma hade jag hunnit spela ganska många banor. Förlåt tv4, men jag tänker inte förlänga mitt abonnemang när provmånaden är slut.

CAM01296

Livet efter Sunset Beach

Har fastnat för den amerikanska tv-serien The Fosters, som har Sherri Saum i en av huvudrollerna. Blir alltid glad när jag ser att någon av skådespelarna från Sunset Beach har lyckats fortsätta sin karriär. Det var den där typen av såpa som gör avbrott för reklam cirka tjugo gånger per avsnitt och precis innan varje avbrott slutar scenen med att någon av karaktärerna stirrar tomt framför sig istället för att säga sin replik.

Sherri Saum spelade Vanessa, en journalist som blev räddad till livet två gånger av hjälten Michael, som hon då inledde ett förhållande med. Tyvärr hade hon en psykopatisk rival, Virginia, som gjorde livet eländigt för henne. Virginia försökte bränna henne inne, gav henne ett gift som gav henne fula utslag och fick henne att tro att hon hade en dödlig ärftlig sjukdom, samt inseminerade henne med en annan mans sperma.

Det är med viss tvekan jag ens erkänner att jag följde serien och jag förstår om skådespelarna kanske råkar stryka den ur sitt CV.

I The Fosters är Sherri Saum rektor för en high school, lever tillsammans med en kvinnlig polis och har en bonusson, två adoptivbarn och två fosterbarn. Samtliga tonåringar. Fullt upp alltså, men efter rollen i Sunset Beach är hon nog härdad. Och skulle hon någon gång glömma sina repliker vet hon hur man stirrar tomt framför sig istället.

the-fosters-12